”Ok, då räknar jag ner! 10 9 8 7 6 5 4 3 2 1 NU!”
Med handflatan slår jag ner i bryggan för att signalera min start.
Nu är det dags att lämna tryggheten i Helsingörs småbåtshamn. Jag förstår inte hur jag kan vara så lugn. Hur kan jag inte vara nervös när jag skall ta mig över ett av världens tuffaste sund, i en kajak? Jag vet inte, ärligt talat, men jag ser något denna vackra sommardag. Jag ser mina barns ansikten. Där långt borta, långt bortom syn och hörsel, står mina barn och väntar på sin pappa. Sin pappa som skall paddla över Öresund.
Vattnet är oroligt. Jag känner hur kajaken följer med vågorna, upp och ner, för att så rycka åt sidorna. Mitt balanssinne jobbar på högvarv och jag låter mitt muskelminne jobba på med paddeltagen. Ett i taget, framåt och mot mitt mål. En våg sköljer över, en till, och kajaken skär igenom det flygande vattnet. Jag känner genom kroppen vibrationerna från stora motorer. Insikten kommer likt en våg att just nu är jag ute på en motorväg, en sådan för väldigt stora båtar. Men ändå är jag inte rädd. Jag vet att runt mig så har jag världens bästa stöd i form av en fantastisk dövblindtolk/kanotist och ett proffs som paddlar. Så jag låter vibrationerna gå igenom mig och paddlar på. Vågorna flyttar kajaken åt olika håll, och stundtals så kränger det till ordentligt. Men jag tuffar på, låter motorn i mig jobba på i jämnt tempo för att beta av sträckan. Ett paddeltag i taget.
Den 25:e maj 2018 paddlade Torbjörn som första dövblind över ett av världens tuffast sund - Öresund. Ett äventyr som blev starten på flera, i kampen för ett rättvisare samhälle där alla skall vara inkluderade - oavsett förutsättning.
